MIN UNDERBARA MAN.

Oj, oj vad han får stå ut med mycket. Om ni läste mitt (fina) inlägg innan så kändes livet inte så glamouraktigt. Och vem får inte ta emot alla käftsmällar när humöret är botten? Visst, mannen min. Han håller god min och lyssnar ända tills allt är ur min kropp. Jag kan ibland känna, hur fa... orkar han bara höra mitt gnäll. Hur orkar han bara höra allt skit som bara måste ur mig. 

Det bästa med honom är att han känner mig så väl. Han kan mig liksom in och utantill. Han visste precis att jag behövde denna uppmuntran som han kom hem med ikväll. 

(kände han det på sig eller är det för att det är alla hjärtans dag imorgon?)

Vi möttes i dörren (som vanligt). Han kom från jobbet och jag stack med Hugo på träning men där mellan hann Fredrik sticka i min hand en bukett med djupröda rosor som han tyckte att jag var värd. 

Då kände jag mig sådär lycklig som jag vill att alla ska känna sig ibland. Jag kände mig så betydelsefull för honom. Jag kunde inte sluta le när jag kom ner till Hugos träning så jag var tvungen att gå ut och gå en runda. Gick då inom Elin och Fredrik och drack en kopp kaffe. Dom fick sin nya säng igår så dom hade full sjå med att sätta ihop den. 

Men med gårdagens nedstämdhet så vill jag bara säga:

EFTER REGN KOMMER SOLSKEN. 

NU TAR VI NYA TAG.

Tack för alla fina ord som ni peppade mig med  på Messenger. Även Tack mamma & pappa som skrev så fint till mig. 

NI ÄR GULD VÄRDA FÖR MIG. UTAN ER HADE JAG SLUTAT BLOGGA FÖR LÄNGE SEDAN. 

KRAM ANNIKA