MINA SMÅ SNYGGINGAR!

Hur kan syskon vara så olika men ändå så lika?

Tänk att detta är sista året som Hugo går på mellanstadiet och sista året Adrian går i lågstadiet.

Jag fattar inte vart tiden har tagit vägen?

Nästa år ska Hugo börja på en helt ny skola och Adrian ska börja på mellanstadiet. 

Vilken tur att jag stannar upp ibland och bara sitter i min fåtölj och bara tittar på mina barn som förstås tittar på TV eller något. 

Oftast så får jag både en och flera tårar i ögonen över att dom har blivit så stora och klarar sig så pass bra själva så att dom hellre är hemma än följer med oss när vi ska iväg. 

Jag känner riktigt hur magen börjar krampa sig när tankarna snurrar runt att man bara har sina barn till låns. 

Det jag känner ibland är att Hugo som fyller 13 år nästa sommar, vill varken vara hemma eller sitta med oss och prata. Nä, det är bara kompisar som gäller. 

Äter middag ihop gör vi nästan aldrig heller eftersom han kommer inte hem förrän kl 19.30 och då har vi redan ätit och det gör han minst 4 dagar i veckan. 

Det är det jag menar med träning på fredagar. Då vill jag gärna sitta samlad och prata genom vad som har hänt under veckan och en massa annat. 

Jag tycker att det är viktig med att ha mysigt och äta länge minst en kväll i veckan för då kommer det oftast fram ett och annat som man behöver prata om och barnen öppnar sig lite mer. 

Det tycket jag är väldigt viktigt iallafall. Vad tycker ni?

Som sagt nu är det handboll ikväll och jag kör honom självklart eftersom det regnar.

SES SENARE

KRAM ANNIKA